Ovisshetens återkomst

Intellektuella, kulturpersoner, tyckare och förståsigpåare av idag har ett behov av att debattera i ett forum där deras egna åsikter och normerande värderingar endast bekräftas av andra i en ständigt självuppfyllande uppåtgående spiral. De vill bara debattera mot gelikar och har kunnat göra så sedan 1968. Det har skapat en trygghet, begriplighet och en metod att med enkelhet och en viss lättja kunna påbjuda omvärlden sin egna intellektuella förträfflighet, gärna ackompanjerad av de redan troende. Personer som ifrågasätter detta rubbar, som det nu visat sig, den sköra balans av åsiktshegemoni som gjort media och kulturinstitutioner så härligt förutsägbara. Livet är oförutsägbart, men kultureliten gillar inte detta. Personer som ifrågasätter detta återinför en oberäknelighet i kulturen som gör den levande och vital men samtidigt mer mänsklig och verklig. De som vägrar inordna sig idag är kulturens framtid men man får hoppas att de lär sig av den föregående elitens misstag när de själva befinner sig där om 40 år.