Sidor

söndag 17 juli 2011

Det konservativa ställningstagandet

Vad är kärnan i den mänskliga tillvaron? Naturens nödvändigheter - att finna föda, finna en partner och skapa en trygg tillvaro för den familj detta ger upphov. Livets utmaningar har gjort att familjen för flera generationer blivit slutmålet och enda vägen till självförverkligande för det stora flertalet. Makten låg hos en liten elit som styrde med det enda målet att bibehålla makten. Över generationerna ökade kunskaperna och ett samhälle med ett successivt ökande materiellt välstånd började växa fram. Den fria tanken och vår strävan efter meningsfullhet födde konsterna, religionen och filosofin. Människorna insåg med tiden att de hade de sämre än vad de ansåg sig behövde ha det. Det måste finnas flera sätt att förverkliga sig själv.

Franska revolutionen bröt ut och efter den följde liberalismen och socialismen vars högsta mål var den absoluta friheten där varje människa kan bli vad som helst. Med vetenskapen till hjälp följde den industriella revolutionen och med den fann man det nya sättet att förverkliga sig själv - konsumtion. Konsumtionen måste kontrolleras och bibehållas genom en konstant tillväxt. Detta kan inte ske om människan har andra medel att förverkliga sig själv - och så var liberalismens och socialismens fiender identifierade - familjen, den fria tanken och religionen. Materialismen kopplade greppet och dess sanning är nu befäst - eller?

Materialismen med sin konsumtion har berövat människan den enda vägen till självförverkligande - resultatet blir olycka och otillfredsställelse vars bot är mer konsumtion vilket ger en tillfällig lindring. Att inte sälla sig till detta, att ta ett steg tillbaka, betrakta och reflektera - det är konservatism. Konservatism är att söka kärnan i tillvaron vilket också gör konservatismen till en grundläggande nödvändighet. En nödvändighet de reaktionära avarterna liberalism och socialism - med Machiavellis hjälp - tar till allt för att bekämpa men där utgången torde vara given.

Innebörden av vad begreppet konservatism innebär måste spridas och inte knytas an till någon politisk skala utan mer ses som ett existentiellt ställningstagande. Jag ser konservatismen som ett mänskligt grundtillstånd och jag tror att man kommer att finna vägen tillbaka dit men det kommer att ta lång tid, kanske århundraden - men först då kan mänskligheten skapa sig en hållbar framtid.

onsdag 29 juni 2011

De mänskliga skyldigheterna

Varje individ har förmågan att internalisera den omgivande kulturens normer. Hur normerna efterlevs styrs genom de av evolutionen uppkomna känslorna skuld och skam. Med förmågan att internalisera normer har varje individ förmågan att göra gruppens välfärd till sin välfärd och i en fientlig omvärld kommer de biologiska egenskaper som främjar detta att bevaras och utvecklas för varje generation. Där finns den evolutionära bakgrunden till vår kultur.

Det finns ingen orättvisa i naturen – den bara är. De biologiskt betingade impulserna och beteendemönstren är styrda av, och samverkar med, en ständigt fluktuerande kulturell miljö. Vad som är rätt och fel, eller för den delen rättvist och orättvist, är ett resultat av den för tillfället gällande kulturella normen.

Uppfattningen om rätt och fel har uppfattats som något typiskt mänskligt i motsats till djurens instinkter. Inom den humanistiska filosofin har idén om människans särart präglat upplysningstidens filosofi men även det moderna samhällets konstruerade samhällsstrukturer - med ett stundom tragiskt resultat. Med ett posthumanistiskt synsätt befriar vi oss från idén om vår egen särart och föreställningen om ett mänskligt förnuft eller en, på filosofisk grund vilande, allomfattande mänsklig moral. Tyvärr gör detta idén om de mänskliga rättigheterna till en omöjlighet då dessa bygger på antaganden om en minsta gemensam - kulturellt normerande - likhet mellan människor.

Ett bättre synsätt vore att, på ett posthumanistiskt sätt, se till skillnaderna mellan människor och varje individs förmåga att uppfylla de skyldigheter denne har gentemot andra individer för att på så sätt öka hela artens - och därmed även individens - välfärd. Detta ger individen skyldigheter gentemot sina medmänniskor till skillnad från individuella rättigheter på bekostnad av andra människors men samtidigt en reell möjlighet till en positiv förändring av vår kultur, vårt samhälle och på sikt kanske även vårt förhållande till miljön.

onsdag 22 juni 2011

Ovisshetens återkomst

Intellektuella, kulturpersoner, tyckare och förståsigpåare av idag har ett behov av att debattera i ett forum där deras egna åsikter och normerande värderingar endast bekräftas av andra i en ständigt självuppfyllande uppåtgående spiral. De vill bara debattera mot gelikar och har kunnat göra så sedan 1968. Det har skapat en trygghet, begriplighet och en metod att med enkelhet och en viss lättja kunna påbjuda omvärlden sin egna intellektuella förträfflighet, gärna ackompanjerad av de redan troende. Personer som ifrågasätter detta rubbar, som det nu visat sig, den sköra balans av åsiktshegemoni som gjort media och kulturinstitutioner så härligt förutsägbara. Livet är oförutsägbart, men kultureliten gillar inte detta. Personer som ifrågasätter detta återinför en oberäknelighet i kulturen som gör den levande och vital men samtidigt mer mänsklig och verklig. De som vägrar inordna sig idag är kulturens framtid men man får hoppas att de lär sig av den föregående elitens misstag när de själva befinner sig där om 40 år.